Ett blått stycke tyg med vita ränder

Mamma överraskade mig glatt förut när jag stod och diskade. Ur vår garderob, där det förvaras regnkläder, tar mamma fram en blå regnjacka med vita ränder. Det är en adidasjacka. Med stor glädje och förtjusning släpper jag skålen jag diskar och rusar fram till jackan med beundrande ögon. " Den vill jag ha!" utrbrister jag och drar åt mig jackan. " Jag tänkte att du ville ha den när jag hittade den i källaren" svarar min mor. Jag drar på mig jackan och går till spegeln i hallen, ner för trappan kommer pappa och berättar att den jackan köpte han i jugoslavien 1986. Jackan är kult. Så i framtiden får det gärna regna, för då ska jag och min kultjacka njuta av att vi är så fruktansvärt snygga.

För övrigt åker jag till Spanien om en vecka. Synd att jag är så förskräckligt flygrädd bara. Men med min jacka är jag redo att ta över världen, eller i alla fall flygplansstolen.
/ Fredrika

Hensmåla

Mitt ute i de mörka småländska skogarna, i de södra delarna. Ligger en liten by. Mitt emellan de två små samhällena Konga och Tingsryd, längs vägen, lite gömt bakom grönskande björkar och bokar. Byn består av några hus, ladugårdar, ängar och en sjö. Några hästar betar längs vägen och lyssnar man noga kan man höra hur några barn leker vid strandkanten. Står man vid sjön ser man hur den ryker ifrån Torstens bastu och hur Frans med vänner åker wakeboard på vattenytan utan problem medans man själv står där kollar och känner en uns av avundsjuka. Hur kan man få något så svårt att se så lätt ut? Efter några suckar drar man sig hemåt och hör Lennarts eviga hamrande på deras hus och så möter man någon som rider och än en gång får man smaka lite av avundsjukans bittra smak. Ändå så hälsar man glatt och tänker att nästa gång så ska jag fråga om jag kanske kunde få rida någon gång men i bakhuvudet vet man att det aldrig kommer att ske. I bakrunden hörs ett får och strax därefter ett till, bräkandes efter sina lamm. Syrsorna spelar denna julikväll, hmm tänker man, vad tidiga de är i år. Solens sista strålar lyser för sista gången i kväll på de majestätiska trädkronorna högt upp i skyn och hela området skulle kunna vara taget ur en Astrid Lindgren-bok. // Lisa


Kolboda nästa

Efter som att Emmabodafestivalen blev inställd för mig och Fredrika och min tösabit inte kunde komma ner så har jag nu skaffat mig andra planer. Denna helgen ska jag till sommarparadiset Kolboda. Jag tror inte att jag varit i Kolboda en enda gång utan att solen har skinit. Så jag hoppas på att turen ska vara på min sida även denna gång, och att mina ben ska få tillbaka lite av den bruna färg de hade i början av sommaren. Kolboda är för mig mycket kopplat till mjukglass med nougatsås. Troligen för att Sofie och jag åt precis den sortens glass i mängder första gången jag besökte detta mysiga sommarställe. Hoppas på mycket sol, glass, bad och mysiga sommarkvällar innan ännu en jobbvecka tar sin början på måndagmorgon klockan 7. // Lisa 


Barnasinnet är kvar

Jag måste ha världens roligaste jobb. Att jobba på dagis är så roligt och jag har nu plockat fram barnasinnet och hela jag stutsar fram av glädje. Idag så har jag byggt en massa rymdskepp och efter ett tag kommer killen som beordrat mig att bygga dessa farkoster fram och säger: Fröken, jag visste inte att du var så bra på att bygga rymdskepp. Jag kan riktigt se mig själv framför mig när den lilla lintotten kom fram och sa detta, det måste ha varit världens största leende på mina läppar. Eller när en annan kille krurar ihop sig i min famn för att han är ledsen över att någon tagit sönder hans hus. Hela jag smälter och börjar smida onda planer om hur jag på enklaste sätt ska kunna föra med mig alla barnen hem. // Lisa


If there's anything to say, if there's anything to do, If there's any other way, I'll do anything for you.

Jag vill inte vara den personen. Personen som sviker den som betyder mest. Den som i särklass är världens finaste vän. Egentligen är jag inte den personen och det gör ont i mig att se hur mycket jag har svikit dig. Men när vardagen inte är lika ljus, när problemen kommer, när ingen annan förstår finns jag där.


Dumma morgon

Jävla morgon till att strula. Det började med att jag gått och satt mig vid bordet på altanen för att äta frukost med mamma och pappa när båda två börjar fnissa lite grann och jag kollar med frågande blick upp. De stirrar båda två på min haka och jag tar upp handen och finner att det sitter en finne som i mina ögon är enorm (enligt Rebecka hade den varit normalstor). Jag blir lite lätt sur över att mina föräldrar skrattar åt mig men jag kan inte bli riktigt sur på dem för jag är inte på det humöret så istället så bestämmer jag mig för att reta dem ännu mera och går in och sätter på ett stort plåster över hela hakan och går ut och sätter mig. När farmor kommer till frukost bordet lite senare och frågar om någon har slagit mig svarar jag att det har mamma gjort och mamma börjar då skratta åt mig ännu en gång. Senare bestämmer jag mig för att ta en dusch och raka benen så när jag kommer ut ur duschen och börjar rota efter rakhyveln i badrumsskåpet som är en annan tragedi så hittar jag den inte. Jag går ur badrummet och finner att det heller inte ligger på mitt rum. Pappa ställer upp och börjar också leta och vi hittar en massa rakhyvlar men inte min. Börjar svagt misstänka att min mor varit i farten igen som så många gånger innan men hon är inte hemma så jag kan inte ställa henne mot väggen. När hon väl är hemma och erkänt att det var hon som var tjuven i dramat så kan jag äntligen börja raka mig. Sedan så ser jag hur solen börjar skina och jag kommer på den brillianta idén att jag ska sola. Jag går in, byter om, tar på mig solskyddsfaktor och går ut och sätter mig. Då som i ett trollslag ser jag hur ett molntäcke träder fram och gömmer hela himlen. Ett molntäcke som är tjockt som fan så inte en enda solståle når fram. Då blir jag så där sur igen. Inte sur på riktigt men sur ändå. Så jag går in lägger mig på soffan med en filt över mig och mamma ställer sig bredvid och suckar. Då säger jag med en sur 5-åringsröst "Jag vill ha chokladpudding" och i hopp om att min mor ska falla för detta ligger jag och väntar på att hon ska ta och göra chokladpudding åt mig med icke sa Nicke. Hon skrattar åt mig ännu en gång och säger att det i alla fall finns blåbärspaj och vaniljsås i kylen. // Lisa


Dålig sömn och lyckliga dagar

Jag går i sömnen igen och pratar gör jag också. Stackars mina föräldrar som har rummet bredvid och hör hur orolig jag är om nätterna och om man inte sover så blir man trött på dagarna och det är då minsan inte tillåtet att vara inom resturangbranschen. Då ska man vara pigg och allert och fokucerad till tusen. Jag tror inte mina kollegor hade ens märkt om hela campingen sprängdes för första prioritering är det man håller på med för stunden och då får ingenting och då menar jag verkligen ingenting så i ens väg men jag har lärt mig att gilla det. Att smidigt och lätt dansa in över matsalsgolvet med en stapel med tallrikar på ena armen och en sallad i den andra utan att springa in i någnt utav de små barnen som ständigt vill hälsa på dig och veta vad du heter. Att hela tiden bära ett leende som igentligen står för all den smärta man känner i hela kroppen, men varje gång det känns som att hela världen ska brista så tänker jag bara på varför jag står där med disk upp till naveln och svetten droppandes, jo för att jag ska kunna leva mitt lyckliga liv i Lysekil med alla mina kära marinbiologer och bohuslänningar och med den i baktanken hela tiden så är det värt det. //Lisa


22 augusti!

Jag saknar Moa. Massor.
Och jag är glad igen! Måste vara spikmattan som har gjort under.
/ Fredrika

Why don't we stay young forever and ever and ever and ever

Vad har det tagit åt mig? Har jag tappat allt vett? Har jag tappat all glädje och positivitet?
Nu är det så illa att jag gråter åt "hold on" med Måns Zelmerlöw och igår, igår grät jag åt paradise hotel. Jag grät åt paradise hotel! På danska dessutom. Vad kommer härnäst? Ska jag börja tjuta för en lite för mogen banan?
/ Fredrika

Strangers in the night

Kom plötsligt att tänka på vår vikarie för orban i sjuan. Marie tåkvist(stavas det så?). Marie som gillade Frank Sinatra. Hon var gullig den tjejen. Henne saknar jag lite.
Förutom att sakna min gamla lärare har jag en skitdag. En sådan dag när man hatar allt och alla. När bara jag är något att ha. Alla andra är smågrus. Nu ringde dessutom pappa och bad mig att sätta på vattnet till baljan. Tror han att jag är någon jävla betjänt eller?! Åååå!
/ PMS-monstret

Salt ska strös som ett majregn

Oj vad jag är trött nu. Efter en lång resa från den magnefika västkusten till mitt hem i de djupa småländska skogarna för att direkt komma hem till en nybäddad säng och sova i några timmar, slänga sig upp cykeln, trampa iväg mot Tingsryd och jobbet. Första dagen på jobbet och jag har överlevt, var lite tveksam där ett tag när alla var stressade och lite lätt snäsiga emot en och vad jag har lärt mig saker till exempel det som titeln avslöjar, salt ska strös som ett majregn. Det var det mest poetiska jag hört under dagen. Det fanns dock en sak som jag blev riktigt glad för, när jag skulle lämna in mina kontouppgifter frågar chefen för campingen var jag bor. Jag som är en lydig liten tösabit säger som det är att jag bor i Hensmåla by när jag inte pluggar för då bor jag i Lysekil. Av hans ansiktsuttryck att dömma har han nu ännu en fråga att ställa så jag inväntar denna och till min stora förvåning lyder den, är det du som sjunger? Jag spricker upp i ett stort tandställningsleende och säger att detta stämmer. Han ler då om något ännu mera och berömmer min röst mångt och mycket tillslut kommer den fråga som jag lite hoppats på, vill du sjunga här vid något tillfälle? Jag säger att det gör jag så gärna och att min bror säkert ställer upp på att spela. Lyckilg över att chefen visste vem jag var och med magen fylld av dagens cyklar jag hem. // Lisa  


I may live and learn but never know

Lisas inlägg är alltid så fina, så gulliga. Mina, ja de är äckliga! Snuskiga alltså. Eller så klagar jag. Antingen skriver jag om vidriga blåser eller så skriver jag om hur jag stör mig på allt. Jag ska sluta med det. Någon gång i alla fall. Men tills dess ska jag fortsätta att snuska mig och klaga på allt och alla.
/ Fredrika

Solen?!

Jag vill ha sol igen. Jag vill att det ska vara varmt och att mina ben ska bli en nyans brunare! Jag vill gå på picnic i min nyinköpta picnicklänning. Picnicklänningen som jag inte kan knäppa själv. Tur att jag inte bor ensam. Jag vill sitta i Lysekil, i parken och känna solens stålar dansa över min redan fräkniga näsa med mina kära vänner och ha en glass inköpt på Lejonet och Björnen i den ena handen. Jag vill höra alla våra insider skämt om allt och inget som ingen i hela världen begriper! Inte ens vi. Jag vill höra hur någon helt plötsigt utbrister med stel röst "Jag tänker på han dag och natt och ibland på helgen" i sann Centralskolan anda. Jag vill att Fredrika ska klaga över hur mätt hon är, att Sofia ska nämna att hon har ont någonstans och att Amanda ska slänga sig efter närmsta kamera för att därefter sätta sitt huvud när ens eget och sätta på pose-minen nummer ett. Jag vill att Moa ska sitta där och vara så söt som bara hon kan. // Lisa

Har jag fått löss?

Sjuttsingen vilken bitterfitta jag är för tillfället. Amanda måste se varje sekund utav det som går på fyran till minne av Michael Jackson och det retar gallfeber på mig. Jag kommer inte in på facebook, håller smått på att få abstinans. Jag börjar tro att facebook är min drog. Dessutom så kliar min hårbotten och jag blir gaaalen. Snart sliter jag av mig allt hår.
Om det var en sak Gud gjorde fel när han skapade kvinnan så är det PMS. Ingen gynnas av pms. Ingen får ut något gott av det. När jag har pms blir jag fet som en smällkaramell, har fruktansvärda humörsvängningar och är så bitter, så bitter att jag skrattar ont åt varje ful människa jag ser. Och jag njuter, för att det finns fulare människor än jag. Fetare, äckligare, skabbigare.

När vi ändå pratar pms vill jag citera min fina och mycket kloka vän, Benjamin "Om det är en sak jag vet, så är det att lyda minsta order när en flicka har pms". Mycket smart sagt, tycker jag.
/ Fredrika


Regnet bara öser ner

Sitter mitt ute i de småländska skogarna. Hör hur regnet öser ner utan dess like. I ett försök att dämpa ljudet låter jag stämbanden svänga sig till Svanprinssesans "För längre än föralltid". Det jag egentligen vill höra är vibrationen från mobilen när bordet verkar som resonanslåda men den förblir tyst. Istället så sätter jag igång sterion och finner att Justin Hopkins debutalbum ligger och väntar på att få börja snurra, "Why would God ever come to L.A" ljuder ur högtalarna och jag får ett smakprov av förra sommaren. Sommaren då allt hände då allt var upp och ner, då mamma och jag möte Justin Hopkins och gick därifrån båda två med ett fånigt flickigt leende på läpparna. //Lisa


Ståååålmannen

För någon vecka sen dog ju michael jackson och jag blir så jävla förbannad. Inte för att han dog, utan för all uppståndelse runt det. Han var stor, visst och thriller sålde över 120 miljoner exemplar, men och! Gör det honom bättre än alla andra? Jag läste i aftonbladet för några dagar sen att tolv av michaels fans hade tagit livet av sig. De hade tagit sitt liv på grund av att en människa hade dött som de aldrig hade pratat med, aldrig hade träffat, som inte älskade dem. Hade deras mormor eller kusin dött hade de fan inte tagit livet av sig. Hur illa är inte det? Visst är det hemskt att han har dött, men det får väl finnas någon måtta på det hela. Att älska en artist är inte att älska på riktigt.
/ Fredrika


Min mormor, min fina mormor

Meningen var att jag skulle följa med mormor till kyrkogården förut, men istället drack vi cola, käkade choklad och pratade strunt. Med mig till mormor hade jag min fina klänning som jag köpte i London för en herrans lång tid. Klänningen som jag har tänkt att sy upp många månader, och nu ska äntligen min förtjusande mormor hjälpa mig och på söndag ska den vara klar.
När mormor senare gav mig skjuts hem pratade vi om morfar. Fina minnen om när vi var i malmö på sommrarna. Hur mysigt det var att ligga i husvagnen när det regnade och höra på hur det smattrade på taket. När vi spelade minigolf och morfar fuskade och hur rasande jag var när jag kom tillbaka. Vilket tålamod han hade med oss barnbarn, hur han lekte med oss timme efter timme. Mormor började gråta. Jag tror inte riktigt att hon klarar det än. Hon klarar inte av att inse att han aldrig mer kommer komma hem. Men han var en fin man den där Inge Lundberg.

Sen måste jag ju även ta upp(på lisas begäran) hur konstig lisa är. Hur hon blir galen när en viss pojke inte svarar trots att där inte finns någon kärlek. Hur roligt hon tycker att det är att han hör av sig hela tiden och hur underbart hon tycker att det är att han är lite så där töntigt romantiskt. I vår konversation om alla gulliga saker han gör och säger kom vi fram till att Lisa tycker om fjantig romantik och att jag hatar den. Hur bra vi egentligen passar ihop. Som en magnet. Hon är den röda delen, för romantiken givetvis, och jag är den vita.
/ Fredrika


Borlänge = kärlek

Det fanns så mycket kärlek laddat i hela Borlänge. Jag skulle vilja skriva om varje sekund men inte har jag tid för detta därför tänker jag skriva om det ögonblick av kärlek som berörde mig mest nämnligen när Lars Winnerbäck står på scenen för första gången under veckan. Han står där och i vanlig Winnerbäck-anda så har han jätte svårt att prata mellan låtarna allt denna underbara människa får ur sig är Tack och Jag älskar er. Att någon som är så bra på att uttrycka sig i musik kan ha så svårt att uttrycka det i ord är obegripligt men i alla fall, under en av låtarna och jag skämms lite för och säga det men jag kommer inte ihåg vilken så tappar han texten men vad gör det när man har en underbar publik där alla sjunger med? Han ler lite blygt och börjar sedan sjunga igen, när låten är slut säger han: Tack, jag älskar er! // Lisa

Jävla byggsnygga idioter!

Jag är så jävla trött på alla pigga, glada, snusande byggkillar som kan allt. Det är sånna som de som har tagit all händighet. Inte något har de lämnat kvar åt mig. Jag kan inte ens skruva i en spik, eller mutter kanske det heter. Vad fan vet jag. Anledningen till min upprördhet är den att förut var det fruktansvärt varmt när jag höll på att packa upp mina tusen väskor med kläder så jag tänkte att jag skulle bygga ihop fläkten min mor har köpt. Så att jag kunde svalka mig emellanåt. Ganska snart efter att jag hade öppnat kartongen med alla delar upptäckte jag att det skulle bli ett rent helvete. Jag blev mer och mer svettig och fläkten såg bara konstigare och konstigare ut. Det hela resulterade i att jag la ner det hela efter en timme. Svettig och förbannad gick jag och la mig och sov. Så nu ligger alla delarna till fläkten utspridda på övervåningen och kläderna är fortfarande kvar i alla väskor.

Förutom att jag har tummen mitt i handen, så har jag otroligt gula fingrar. Jag vill ha gröna fingrar! Så att min mors blommor inte dör. Blommorna som jag har lovat att vattna.
/ Fredrika


RSS 2.0